Alla inlägg av stellanstal

Stabilt stöd i oroliga tider

Cecilia Schelin Seidegård, ordförande Stiftelsen Konung Gustaf V:s Jubileumsfond och Olle Stenman, ordförande Cancerföreningen i Stockholm. Foto: Håkan Flank

Varmt tack för att du följer och stödjer oss i vår livsviktiga kamp mot cancer!

Året 2020 har präglats av covidpandemin. Den har berört och påverkat oss alla, så även Radiumhemmets Forskningsfonder. Trots detta behålls en stabil utdelningsnivå och 2020 ges närmare 60 miljoner kronor i stöd till klinisk patientnära cancerforskning.
Att cancerforskningen är klinisk patientnära innebär att forskningen sker i nära anslutning till sjukvården och att resultaten inom en nära framtid kan förväntas komma patienterna till nytta.
Förutom att ge omfattande anslag till forskningsprojekt inriktade på specifika cancerdiagnoser, framtagande av förbättrad diagnostik och behandling samt för att nå ökad kunskap om tumörers egenskaper, har under året nya initiativ tagits för att stödja den kliniska patientnära cancerforskningen i Stockholmsregionen på både lång och kort sikt.
I samarbete med Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset har initiativ tagits till fyra nya professurer. Radiumhemmets Forskningsfonder har även utlyst finansiering av forskningsmånader för kliniskt verksamma doktorander inom cancerområdet.
Målet är tidigare upptäckt av cancer och bättre behandlingsmetoder som botar cancer eller förbättrar livskvaliteten för alla som måste leva med cancer.
I följande artiklar kan du läsa om några av de totalt 189 forskare som med målmedvetenhet och stor nyfikenhet driver den forskning framåt som Radiumhemmets Forskningsfonder stödjer.

Cecilia Schelin Seidegård, ordförande
Stiftelsen Konung Gustaf V:s Jubileumsfond

Olle Stenman, ordförande
Cancerföreningen i Stockholm

Idag kan vi rädda många fler

Johan Hansson, cancerläkare vid KS och professor vid KI. Foto: Håkan Flank

För 20 år sedan avled 75 procent av alla patienter med spridd melanomsjukdom inom ett år efter diagnos, idag är förhållandet det motsatta. Men det är fortfarande 25 procent som dör av sin sjukdom och det återstår mycket forskning innan den sista cancercellen slagits ut.

Johan Hansson, cancerläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och professor vid Karolinska Institutet, kan se tillbaka på en mer än 40-årig forskarkarriär med inriktning på malignt melanom, ett område där utvecklingen gått fort framåt. Nya effektiva behandlingar har inneburit stora framsteg inom området.
Ett forskningsspår har varit inriktat på att studera ärftliga förändringar hos familjer där det förekommer flera melanomfall.
– Vi har funnit att det finns en specifik svensk förändring i genen CDKN2A. Personer som bär på denna mutation har hög risk att utveckla melanom under sin livstid och måste skyddas med speciella uppföljningsprogram för att tidigt kunna upptäcka om det dyker upp några tumörer. Det vi också sett är att denna genförändring även innebär en ökad risk för tumörer i luftvägarna. Denna mutation ses endast hos en liten grupp av de patienter som har ärftlighet för melanom, men det är en viktig grupp som nu kan skyddas med hjälp av cancerförebyggande program.

Checkpointhämmare genombrottet
Det stora genombrottet inom behandlingen av malignt melanom kom tillsammans med utvecklingen av checkpointhämmare som stimulerar immunförsvaret att angripa tumörceller.
– Vi var de första i Sverige att prova dessa läkemedel. Jag minns när vi behandlade de första patienterna och hur besvikna vi var över att det inte hände något, förutom att många drabbades av biverkningar. Men det visade sig att effekten är fördröjd och sågs när patienter följdes under längre tid. Idag vet vi att patienter som har en bra effekt av immunbehandlingar också brukar ha en långvarig effekt av behandlingen.
Även de nya målsökande behandlingarna har god effekt på spridd melanomsjukdom.
– Runt millenniumskiftet upptäckte man att ungefär hälften av alla patienter med malignt melanom har en mutation i BRAF-genen, en gen som när den är onormalt aktiverad driver tumöruppkomst och orsakar att tumörer överlever och kan dela sig. Med den kunskapen som bas utvecklades nya läkemedel som inaktiverade den onormala genaktiviteten, vilket resulterade i väldigt goda och snabba effekter hos patienter med spridd sjukdom.

”Idag går det kanske inte alltid att bli av med sjukdomen, men den går att leva med.”

Prediktiva markörer
Båda checkpointhämmare och målsökande terapi är idag standardbehandlingar. Problemet är att det bara är hälften av patienterna som har en mutation i BRAF-genen och att det ännu inte finns några riktigt bra markörer som kan förutsäga behandlingssvar.
– I min grupp arbetar vi med att samla in prover från patienter för att försöka hitta prediktiva markörer. Det är ett fortgående projekt där vi samarbetar med andra grupper på KI och bland annat tittar på mikro-RNA i små blåsor som kan isoleras från blodprover. Vi studerar även proteinuttryck i syfte att finna markörer som kan hjälpa oss att välja rätt patient till rätt behandling.

Leva med sjukdomen
Det bästa med de gångna årens utveckling, säger Johan Hansson, är att malignt melanom har gått från att vara en sjukdom där de flesta patienter dog ganska snabbt efter diagnos, till att bli en mer behandlingsbar och kronisk sjukdom.
– Idag går det kanske inte alltid att bli av med sjukdomen, men den går att leva med och det finns behandlingar som inte förstör livskvaliteten på samma sätt som tunga cyto­statikabehandlingar gjorde förr i tiden.
Idag är han pensionär, men bara på pappret.
– Jag har svårt att slita mig både från forskningen och läkaryrket. Det finns mycket kvar att göra innan vi kan välja rätt behandling för varje enskild patient.

Radiotracer spårar oupptäckta tumörer

Renske Altena, specialistläkare vid KS och forskare vid KI. Foto: Håkan Flank

– Mycket pengar läggs på läkemedel som inte alltid fungerar och då ger onödigt stora biverkningar. Jag hoppas att min forskning ska bidra till bättre och mer precisa cancerbehandlingar, säger Renske Altena, specialistläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid KI.

Målinriktade behandlingar är numera en hörnsten inom onkologin. En förutsättning för att terapin ska fungera är att målet, receptorn, som en läkemedelsbehandling riktas mot återfinns i tumören eller dess omgivning. I ett aktuellt projekt ska Renske Altena och hennes forskargrupp använda sig av modern bilddiagnostik för att visualisera om en viss receptor finns i tumörer hos kvinnor med HER2-positiv bröstcancer.
– Våra radiotracers är målsökande molekyler som till exempel läkemedlet atezolizumab, en antikropp riktad mot receptorn PD-L1, som aktiverar T-celler och därigenom stimulerar kroppens eget immunsvar. Skillnaden är att våra radiotracers inte har någon behandlande funktion. De används enbart för att kontrollera om läkemedlet kommer fram till målet där det ska ha sin effekt.

”Vi hoppas att våra radio­tracers ska bidra till att kvinnor med HER2-positiv bröstcancer ska få en mer precis behandling.”

Nytt spårämne
Historiskt sett har patologiska undersökningar använts för ändamålet, men ett tumörsnitt är inte representativt för hela tumörbördan. Vävnadsprover kräver dessutom upprepade punktioner av patientens tumör.
– Vi använder istället en målsökande molekyl som utrustas med ett radioaktivt ämne vars strålning går att mäta med en PET-kamera. Molekylen sprutas in i kroppen och söker sig sedan till cancertumörer som uttrycker PD-L1, vilket ger oss en konkret bild av var i kroppen spårämnet har landat. Förutom att visa om receptorn finns i kroppen, vilket innebär att patienten troligtvis skulle ha nytta av det aktuella läkemedlet, kommer vi även att kunna se om det finns tumörer på fler ställen än de vi redan kände till. Metoden används redan inom andra områden; det nya i det här projektet är själva spårämnet.

Precisare behandling
Renske Altenas forskningsprojekt är inriktat på bröstcancer, men om det faller väl ut kan resultaten komma att appliceras på många andra tumörsjukdomar och målinriktade behandlingar.
– Vi kommer aldrig att klara oss utan vävnadsprover, men vi hoppas att våra radiotracers ska bidra till att kvinnor med HER2-positiv bröstcancer ska få en mer precis behandling utan upprepade punktioner och onödiga biverkningar, fastslår Renske Altena.

Ett privilegium att få erbjuda hopp

Eva Onjukka, sjukhusfysiker vid Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid Karolinska Institutet. Foto: Håkan Flank

– Jag ser det som ett privilegium att få bidra till behandlingen och erbjuda hopp till människor som går igenom den kanske allra tuffaste tiden i sitt liv, säger Eva Onjukka, sjukhusfysiker vid Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid Karolinska Institutet.

Strålbehandling är en vanlig behandling vid många olika former av cancer. Terapin kan användas för att ta bort en cancertumör, bromsa sjukdom eller lindra symtom. Det gör inte ont att få strålbehandling men den kan ge biverkningar. Eva Onjukkas forskning är inriktad på radiobiologisk modellering, ett område med fokus på effekterna av strålbehandling och hur biologi och fysik samverkar när kroppen utsätts för strålning.
– Även om det idag finns goda tekniska förutsättningar för att ge skräddarsydd behandling utifrån varje patients anatomi finns det ändå risk för biverkningar. Men risken minskar i takt med att vi får mer kunskap om samverkan mellan biologi och fysik, säger Eva Onjukka.

”Målet är att alla cancer­överlevare ska ha ett långt liv med god livskvalitet.”

Registerstudier
En studie är inriktad på huvud- och hals­cancerpatienter som fått strålbehandling.
– Strålterapin inom detta område är mycket effektiv och det finns flera modaliteter att välja mellan för att hitta den bästa behandlingen för varje patient. Men uppgiften är inte helt lätt eftersom varje patient i praktiken får en unik behandling. Även om dosen till tumören är densamma skiljer den sig åt i tumörens omgivning, vad gäller riskorgan och normala vävnader, vilket gör att även stråldosens fördelning skiljer sig åt från patient till patient.
Risken för biverkningar beror på vilka friska celler som dör och hur dessa celler hänger ihop med varandra i vävnaden. Resultatet kan också vara avhängigt av en eventuell reaktion från immunförsvaret och andra komplexa processer.
– Det finns många olika faktorer som spelar in för utfallet av en strålbehandling, vilket gör orsakssambanden svåra att reda ut. Hos oss har onkologerna själva tagit ansvar för detta och samlat in utfallsdata i ett register som nu innehåller över 1700 patienter som strålats för huvud- och halscancer. Registret ger oss en ganska unik möjlighet att förstå dessa samband och hitta den dosfördelning som innebär lägst biverkningsrisk för varje patient.

God livskvalitet
Idag är det många patienter som lever länge efter att ha fått strålbehandling för sin cancer. Terapin är effektiv men det handlar inte bara om att patienterna ska överleva, de ska även ha möjlighet att leva ett liv som inte kantas av allvarliga biverkningar.
– Målet är att alla canceröverlevare ska ha ett långt liv med god livskvalitet, fastslår Eva Onjukka.

Forskning från molekyl till patient

Anders Ullén, överläkare vid Tema Cancer KS och docent vid KI. Foto: Håkan Flank

Anders Ullén, överläkare vid Tema Cancer KS och docent vid KI, har riktat in sin forskning på urinblåsecancer och annan avancerad cancer som utgår från urinvägarna. Inom forskningsfältet har utvecklingen gått starkt framåt.
– Vi har ett antal nya behandlingsalternativ att tillgå och fler är på väg.

Urinblåsecancer är en av de vanligare cancerformerna, med årligen närmare 3 000 nya fall i Sverige. Sjukdomen är tre gånger vanligare hos män än hos kvinnor. Det finns nya behandlingsalternativ, nya läkemedel och därmed även nytt hopp för de drabbade, så framtiden ser lovande ut, men än väntar många frågor på sin lösning. Ett huvudspår för Anders Ulléns forskningsgrupp är att dechiffrera varför patienter svarar olika bra på behandling.
– Vi vill i detalj förstå betydelsen av tumörcellernas egenskaper och deras relationer till sin nära omgivning, som immunförsvarsceller och omgivningsstrukturer.
Ett led i det arbetet är att studera tumörerna och deras celler på detaljnivå. När vävnadsprover färgas in mot flera strukturer parallellt uppstår mosaikliknande mönster som är unika för varje patients tumör. Analyserar man hundratals tumörer med tusentals enskilda celler samtidigt kan det vara svårt för ett mänskligt öga att analysera resultatet. Digitaliserad analys och så kallad Machine learning är ett sätt att komma steget längre i de molekylära vävnadsanalyserna.
– Vi utvecklar algoritmer där vi tar datorer till hjälp för att förstå vilka mönster och samvariationer mellan olika strukturer som är kopplade till diagnos och god, respektive dålig, behandlingseffekt av olika läkemedel. På sikt innebär det att vi med hjälp av AI kan låta systemen komma med förslag på tolkning av mönstren och terapival, förklarar Anders Ullén.

”Sammantaget vet vi idag att vissa personer svarar bättre på vissa typer av terapier, men inte exakt varför.”

Flera spår
Ett annat forskningsspår går ut på att studera genetiska förändringar och försöka förstå exempelvis hur vissa mutationer är kopplade till prognos och behandlingsutfall.
– Vi arbetar även med att utvärdera nya behandlingar i så kallade Real World-studier, och med att pröva nya behandlingskoncept i prospektiva studier genom både nationella och internationella samarbeten.
För framtiden hoppas Anders Ullén att patienter med avancerad cancer som utgår från urinvägarna kan erbjudas flera olika nya behandlingsalternativ och behandlingskombinationer.
– Sammantaget vet vi idag att vissa personer svarar bättre på vissa typer av terapier, men inte exakt varför. Genom att mer träffsäkert kunna bedöma sjukdomens allvarlighetsgrad och prognos kommer vi också att kunna göra bättre och mer individanpassade behandlingsval. Visionen är att det i förlängningen leder till förlängd överlevnad och bättre livskvalitet för alla drabbade patienter.

Epigenetisk kartläggning kan ge nya behandlings­möjligheter

Robert Månsson, molekylärbiolog och forskare vid Karolinska Institutet. Foto: Håkan Flank

Robert Månsson är molekylärbiolog vars intresse för cancerforskning väcktes när han för snart tio år sedan började arbeta vid Karolinska Institutet. Siktet är inställt på att bidra till en mer individualiserad behandling av blodcancersjukdomen myelom.

Myelom är en blodcancer där det under senare år gjorts stora framsteg inom behandlingsutvecklingen. Men de nya terapierna hjälper inte alla lika bra. Sjukdomen kan se olika ut hos olika patienter och den behandling som hjälper en person fungerar sämre på en annan. Och det är här som Robert Månssons forskning kommer in i bilden. Tillsammans med sin forskningsgrupp angriper han problemet från grunden. I det här fallet handlar det om att utveckla en teknik som gör det enklare att identifiera mutationer och större genetiska förändringar.

”Genom att pussla ihop sambanden mellan kontrollregioner och gener hoppas vi kunna utveckla förståelsen av hur blod­cancer uppkommer.”

Söker samband
Robert Månsson förklarar att många genetiska mutationer som är kopplade till blodcancer finns i DNA-systemets kontrollregioner. Men eftersom ingen vet vilka gener som regleras av dessa kontrollregioner är det svårt att förstå varför en mutation i detta område är farlig.
– Genom att pussla ihop sambanden mellan kontrollregioner och gener hoppas vi kunna utveckla förståelsen av hur blodcancer uppkommer.
När det gäller myelom är det alltså kontrollrummet i cellen som åstadkommer att cellen beter sig på fel sätt och driver cancertillväxt och tumörspridning. Det Robert Månsson nu vill göra kan liknas vid arbetet i en musikstudio där producenten sitter vid mixerbordet och försöker hitta orsakerna till varför ett musikstycke inte låter som det ska.
– Vi försöker helt enkelt förstå hur de olika delarna i orkestern hänger ihop. Om vi till exempel kan identifiera att basen spelar för högt, och att det är den som orsakar problemet, kanske det går att lösa stora delar av problematiken bara genom att dra ner basvolymen. I vårt fall, när det gäller myelom, skulle det kanske handla om att blockera en viss signalväg med hjälp av läkemedel.

Individanpassad behandling
Det övergripande målet med Robert Månssons forskning är att förstå varför vissa varianter av myelom svarar dåligt på behandling.
– Om vi kan kartlägga kontrollregionerna och vilka gener de faktiskt interagerar med är förhoppningen att vår forskning ska leda till förbättrad prognostik, och fungera som bas för utvecklingen av en mer individanpassad behandling av patienter som drabbas av myelom.

Söker tumörcellernas svaga punkter

Birgitta Sander, överläkare vid KS och professor vid KI. Foto: Håkan Flank

– Vi försöker hitta tumörcellernas svaga punkter och göra dem mer känsliga för behandling. Det säger Birgitta Sander, överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och professor vid Karolinska Institutet, vars forskning befinner sig mitt i skärningspunkten mellan klinisk och basal forskning.

I början av 2000-talet arbetade Birgitta Sander och hennes forskargrupp med genexpressionsstudier och fann att cannabinoidreceptorer var högt uttryckta i mantelcellslymfom.
– Innan dess kände jag inte till någonting om cannabinoidreceptorer. Där och då hade jag inte en aning om att jag skulle ägna de kommande 20 åren åt dessa molekyler, men så blev det.
Under de gångna åren har forskningen gått från ren grundforskning till att nyligen resultera i en klinisk studie.
– Det är en liten studie där 23 patienter fått ett registrerat läkemedel för multipel skleros, en munspray som innehåller två växtcannabinoider. Preliminära resultat visar att munsprayen påverkar inte bara tumörceller utan även normala lymfocyter de närmaste timmarna efter spraydosen.
Birgitta Sander förklarar att påverkan av cannabinoider sannolikt har betydelse för hur, i det här fallet lymfomceller men sannolikt också vanliga lymfocyter, placerar sig i vävnaden.
– Vi tror att cannabinoiderna kan vara inblandade i det som kallas HOMING, vävnadslokalisation utav lymfocyter, och påverkar om de går ut i blodet eller lokaliserar sig till lymfknutor.
I lymfknutorna får tumörcellerna stimuli från andra celler. Dessa stimuli gör att cancercellerna delar sig och får en tillväxtstimulering, men det gör också att de blir motståndskraftiga mot celldöd – även den celldöd som orsakas av konventionella kemoterapimedel.
– Det är alltså mycket bättre att lymfocyterna går ut i blodet än till lymfknutorna. I vår studie gick de sannolikt tillbaka till lymfknutorna.

”Min drivkraft är att hitta de svaga punkterna för att på så sätt kunna attackera cellerna bättre.”

Försiktighet
Idag finns medicinskt registrerad cannabis i många europeiska länder och i USA. Studier från Israel visar att uppemot en fjärdedel av landets cancerpatienter använder cannabis för att lindra symtom.
– Våra resultat innebär att man ska vara väldigt försiktig med att ge cannabinoider till patienter med lymfom. Mycket höga nivåer av cannabinoider kan döda lymfomceller, men sannolikt går det inte att komma upp i de höga koncentrationer som krävs eftersom patienten får oacceptabla biverkningar. Koncentrationen måste vara lägre och då kanske effekten snarare blir att tumörcellerna återvänder till lymfknutorna, vilket inte är bra.
Cannabinoider påverkar även T-lymfocyter, kroppens egna försvarsceller mot cancer.
– Exakt vad det innebär vet vi inte idag, men vad vi vet är att cannabinoiderna påverkar det normala immunsystemet och att det sannolikt finns okända effekter av att ge cannabis samtidigt som man försöker ge patienten en botande kemoterapibehandling eller immunterapi. Det krävs mer studier för att kunna säga att det är helt ofarligt att ge cannabinoider till cancerpatienter. Det skulle jag inte våga säga idag.

Flera spår
Forskargruppen arbetar med flera spår på samma tema, där det gemensamma målet är att förstå vad cannabinoidreceptorer har för betydelse för lymfom.
– Vi skulle vilja utnyttja cannabinoidreceptorerna, men inte med något som aktiverar dem, utan snarare blockerar dessa receptorer. Om min teori stämmer skulle vi på det viset kunna få bort cellerna från den skyddande miljön i lymfknutorna och få ut dem i blodet där de är mer sårbara för kemoterapi.
Det som har drivit Birgitta Sander från dag ett är samma sak som driver henne idag: en vilja att förstå uppkomstmekanismerna bakom lymfom.
– Sannolikt har olika lymfom olika svaga punkter och vi har idag inga riktigt bra markörer för att kunna förutsäga det i diagnos. Min drivkraft är att hitta de svaga punkterna för att på så sätt kunna attackera cellerna bättre och bota fler patienter.

Bara nya tankar kan driva utvecklingen framåt

Luigi De Petris, onkolog vid KS och forskare vid KI. Foto: Håkan Flank

– En stor del av dagens forskning handlar om att skruva lite på befintliga frågeställningar, inte om att tänka nytt. Nu behövs nya tankar så att fler patienter kan få samma effektiva behandling som idag bara kan hjälpa vissa grupper, säger Luigi De Petris, onkolog vid Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid Karolinska Institutet.

Lungcancer är en av de vanligaste cancerformerna och den cancersjukdom som flest människor i Sverige dör av. Men utvecklingen går framåt, och behandlingsframstegen av icke-småcellig lungcancer har under senare år varit både många och stora.
Utvecklingen inom småcellig lungcancer har däremot varit betydligt mindre gynnsam. Luigi De Petris driver ett forskningsprojekt där båda varianterna av sjukdomen är föremål för studier.
– För icke småcellig lungcancer fokuserar vi på immunterapi, en behandlingsmetod som har blivit standard inom lungcancer. Problemet är att enbart en mindre grupp patienter har nytta av behandlingen och att flera drabbas av allvarliga komplikationer som följd. I vår studie analyseras vilka kliniska faktorer som är viktiga för att selektera patienter till immunterapi, samtidigt som vi försöker hitta markörer som kan förutsäga behandlingssvar.

”Lärdomarna vill vi använda till att utveckla nya kliniska metoder som kan förbättra den förväntade livslängden.”

Flera spår
I det andra forskningsspåret som är inriktat på småcellig lungcancer, SCLC, har forskargruppen en mer övergripande infallsvinkel.
– SCLC är en eftersatt sjukdom vad gäller både diagnostik och behandlingsalternativ. Även här studerar vi tumörprover för immunterapi. Utöver det studeras blodprover från patienter för att hitta markörer som kan vara specifika för sjukdomen och kan användas för att följa upp behandlingseffekt.
I ett tredje forskningsspår samarbetar KI-forskarna med kollegor från KTH, där siktet är inställt på att implementera AI-metoder för att kartlägga vilka beslutsfattande aspekter som är viktigast i olika behandlingsspår, och hur olika beslut kan påverka behandlingseffekt och förekomst av biverkningar.
– Lärdomarna vill vi använda till att utveckla nya kliniska metoder som kan förbättra den förväntade livslängden för många lungcancerpatienter.

Allt roligare
Luigi De Petris konstaterar att det hänt en hel del på terapiområdet under de 20 år han har arbetat med lungcancerpatienter. Han säger också att jobbet har blivit allt roligare med åren.
– Då kunde jag inte erbjuda en patient med spridd sjukdom mycket annat än lite smärtlindring. Idag finns mycket mer att göra. Här ingår saker som rehab-koncept, fysisk aktivitet på recept, mycket bättre stödmöjligheter i form av nya läkemedel, och annat som kan hjälpa patienterna att inte lida av de bekymmer som de vanligtvis får av sin sjukdom. Inom vissa lungcancerformer kan vi idag erbjuda en preciserad behandling som knappt var påtänkt för 20 år sedan.

Efterlyser nya tankar
De framsteg som gjorts inom behandlingsutvecklingen har i viss mån varit helt revolutionerande. Men Luigi De Petris poängterar att de inte kommit som någon skänk från ovan utan som ett resultat av en väldigt grundlig forskning som skett stegvis och under lång tid.
– Nu är det viktigt att kunskapsutvecklingen inte stannar av. Idag tenderar forskningen att applicera gamla tankar på nya saker, man bara skruvar lite på frågeställningarna istället för att tänka nytt. Nya saker kan de facto ge otroliga effekter om de ges till rätt patienter. Men för att komma vidare i utvecklingen behövs nya tankar så att fler patienter kan få samma effektiva behandling som idag bara kan hjälpa vissa grupper, fastslår Luigi De Petris.

Cancerforskningen har räddat mitt liv

– Jag har haft turen att vara född i en tid då cancer går att bekämpa på ett helt annat sätt än när min mamma växte upp, säger Annika Carlzon. Foto: Håkan Flank

– Jag har haft turen att vara född i en tid då cancer går att bekämpa på ett helt annat sätt än när min mamma växte upp. Forskningen har räddat mitt liv, säger Annika Carlzon, som bär på en ärftlig genförändring som ökar risken för att få bröst- och äggstockscancer.

Annika Carlzon var småbarnsmamma och mitt i livet, när hon en morgon kände en knöl i bröstet. En ovälkommen upptäckt som begravdes djupt ner i hennes medvetande.
– Ändå kände jag till faran; min mamma hade ju precis fått sitt andra cancerbesked. Men jag var i dåligt skick, sjukskriven för utmattningssyndrom och orkade inte med ännu en diagnos. Jag som brukar vara så klok. Men här tog det stopp, doktorn fick vänta.
Det dröjde några månader innan allt ställdes på sin spets. Annikas mamma hade smärtor i ryggen och skulle till Radiumhemmet för att undersöka om skelettmetastaser var det som orsakade problemen.
– Ju närmare mammas läkarbesök vi kom, desto mer stressad och orolig blev jag. En morgon bröt jag ihop och bad min man köra mig till sjukhuset. Knölen i bröstet, mammas återfall och allt runtomkring hade gjort mig desperat.
När Annika kom till akuten sa hon att det var magen som värkte.
– Det var min man som fick berättat att jag hade känt en knöl i bröstet. En lycklig slump mitt i allt elände var att doktorn som tog hand om mig på akuten var cancerläkare! Efter alla månader av ångest hade jag hamnat rätt och fick direkt en remiss till mammografin.

”Det pratas ofta om att forskningen är livsviktig. För mig och min familj är det inte bara fina ord, för oss är det på riktigt.”

Ärftlig gen
Undersökningen visade på en tumör i bröstet. Annika opererades, fick hormonbehandling och strålning. Samma höst drabbades Annikas mamma av en ny cancer, den här gången satt tumören i bukspottkörteln.
–Min mamma gick bort i februari året därpå.
För Annikas del var cancerbehandlingen lyckosam.
– Jag kände mig bra, gick på uppföljning varje halvår och lade sjukdomen mer eller mindre på hyllan. Efter fem år när det var dags för det sista uppföljningssamtalet berättade jag lite mer om min familj och om cancern som tagit både min mamma och två av hennes mostrar ifrån oss.
Samtalet ledde till en ärftlighetsutredning som visade att Annika bar på genförändringen BRCA2 som innebär en förhöjd risk att utveckla bröst- och äggstockscancer.
– Jag fick ett år på mig att fundera om jag ville gör ett förebyggande ingrepp och operera bort mina bröst och äggstockar. Men jag hade redan bestämt mig, jag var 47 år, hade två barn och tänkte att jag ändå snart skulle hamna i klimakteriet. Lika bra att ta bort skiten, det var verkligen så jag kände.
Och där kanske historien kunde ha slutat. Men fem år senare var cancern tillbaka, nu i form av metastaser i armhålan.
– Brösten är borta, äggstockarna är borta, ändå får jag cancer. Hur är det möjligt, frågade jag min doktor, jag har ju gjort allt för att inte få cancer igen? Hon sa ”Ja, du har gjort precis allt men troligen blev det en cancercell kvar efter första omgången och det är den som nu har spridit sig”. För mig innebar återfallet en ny operation, mer strålning, cellgifter och efterföljande hormonbehandling.

Tredje generationen
Till historien hör också Annikas dotter som för några år sedan valde att låta testa sig för ärftlig cancer. Beskedet blev att även hon bär på riskgenen och har därför gått på regelbundna kontroller sedan 25 års ålder. För fyra år sedan drabbades även hon av cancer i bröstet.
– Tack vare att min dotter ingick i ett kontrollprogram fångades hennes cancer i ett mycket tidigt stadium, innan den hunnit sprida sig.
Annika berättar att dottern självklart var ledsen när hon fick sitt cancerbesked men samtidigt väldigt lugn.
– Min dotter hade ju sett cancer på nära håll och följt både sin mormors och min resa med sjukdomen.

Forskningsframsteg
Annikas mamma levde bara sex år efter att ha blivit diagnostiserad med cancer. Hon dog 2002, men sedan dess har det hänt en hel del på forsknings- och behandlingsfronten.
– I mitt fall har det gått 20 år sedan jag fick mitt första cancerbesked. För min dotter finns ännu större möjligheter att få en lindrig resa med sin sjukdom. Det pratas ofta om att forskningen är livsviktig. För mig och min familj är det inte bara fina ord. För oss är det på riktigt.

När cancerrisken går i arv

Svetlana Bajalica Lagercrantz, överläkare, specialist i onkologi och klinisk genetik. Foto: Håkan Flank

– Ärftlig cancer drabbar inte bara en patient, den berör bokstavligen hela släkten, säger Svetlana Bajalica Lagercrantz, överläkare, specialist i onkologi och klinisk genetik som ledde etableringen av Mottagningen för ärftlig cancer inom Tema Cancer vid Nya Karolinska Sjukhuset.

Ungefär tio procent av all cancer har en ärftlig orsak. De mest kända generna är BRCA1 och BRCA2 som ligger bakom ärftlig bröst- och äggstockscancer, men man känner till även andra gener som ger förhöjd risk för exempelvis tjocktarmscancer. De förändrade arvsanlagen förs vidare från generation till generation. Men alla syskon i en familj behöver inte ärva den förhöjda risken att utveckla cancer. Risken att insjukna ser olika ut beroende på vilken gen det handlar om. Det finns också benägenhetsgener som i kombination med de andra arvsanlagen skapar en genetisk omgivning som ger personerna en förhöjd risk för cancer.
– Risken att utveckla cancer kan ärvas både från mamma och pappas sida, både när det gäller högriskgener och benägenhetsgener. Just cancerbenägenhet är ett område som vi håller på att lära oss allt mer om, berättar Svetlana Bajalica Lagercrantz.

”Just cancerbenägenhet är ett område som vi håller på att lära oss allt mer om.”

Kontrollprogram
Personer som bär på en förhöjd risk för att utveckla vissa cancersjukdomar erbjuds specialanpassade kontrollprogram av riskorgan. De kan också genomgå förebyggande kirurgi då exempelvis bröst och/eller äggstockar opereras bort. I vissa fall går det även att få medicinsk behandling som minskar risken för insjuknande.
– En cancerdiagnos väcker ångest och förknippas av många med dödsdom, men så är det inte. De senaste årens framsteg inom genetiken har gjort att behandlingsutvecklingen inom ärftlig cancer tagit stora steg framåt. Förutom riktade kontrollprogram som ger möjlighet att upptäcka tumörer i ett tidigt skede, vilket i sig är kopplat till förbättrad prognos, finns det idag ofta målriktad läkemedelsbehandling att ta till.
Frågan som många ställer sig är om ett läkemedel som kan användas för behandling av ärftlig cancer även kan användas för att förebygga utveckling av cancer hos högriskindivider. Och det är här som Svetlana Bajalica Lagercrantz forskning kommer in i bilden.

Flera spår
Ett av hennes forskningsprojekt handlar om familjer som har en medfödd mutation i TP53, en gen som har en central roll för att skydda mot cancer. Om genen inte fungerar normalt ökar risken för att utveckla tumörer. Det har visat sig att varannan sporadisk tumör har en skada i just den genen. Personer som har en medfödd förändring i TP53 har därför nästan 100 procent risk för att drabbas av cancer någon gång i livet. Forskningsgruppen studerar nu om läkemedel som stabiliserar skadat TP53 kan användas i förebyggande syfte.
– Om vi stabiliserar riskpersonernas medfödda TP53 kanske vi kan förhindra att tumörer utvecklas, vilket är det övergripande målet. Förhoppningen för framtiden är att med hjälp av screening och förebyggande behandling förhindra att individer i dessa familjer insjuknar i spridd cancer.