Vi räddar liv – men vi vill rädda ännu fler

Hans-Gustaf Ljunggren började arbeta med NK-celler tidigt i karriären.
– Ganska snart efter att jag börjat på läkarutbildningen under det tidiga 1980-talet fick jag möjlighet att börja som student i en forskargrupp som leddes av KI-forskaren Klas Kärre. Tillsammans gjorde vi de första upptäckterna som ledde fram till en djupare förståelse om hur NK-celler känner igen tumörceller.
Därefter fortsatte Hans-Gustaf Ljunggren på det inslagna spåret med att studera NK-cellernas biologi på Karolinska Institutet i Solna.

Studerade NK-celler
– För arton år sedan flyttade jag till Huddinge och fann mig då omgiven av forskare som arbetade med klinisk transplantation, infektioner i människor och hematologi. Det ledde fram till en förändring i min karriär såtillvida att jag visserligen fortsatte arbeta med NK-celler, men bestämde mig för att börja studera dem i människan.
Ett av många projekt handlade om att studera hur NK-celler kunde känna igen mänskliga tumörceller.
– Vi identifierade patienter med cancersjukdomar, isolerade tumörceller från dem och kunde utanför kroppen studera NK-cellernas förmåga att känna igen och döda tumörceller. Det ledde fram till nya tankar ihop med forskaren Kalle Malmberg som kommit till gruppen.

Klinisk prövning
– Tillsammans började vi fundera på om man inte skulle kunna använda sig av NK-celler i terapeutiskt syfte och satte igång med att gå igenom hela den kompletta litteraturen som fanns på området.
Arbetet ledde fram till att de båda forskarna 2007 publicerade en översiktsartikel, Prospects for the use of NK cells in immunotherapy of human cancer.
– Med den som grund bestämde vi oss för att göra en stor klinisk prövning, en för oss helt ny erfarenhet. Det tog flera år att nå vårt mål, men 2012 var vi framme och hade då utvecklat en NK-cells-produkt som vi kunde ge till patienter med myelodysplastiskt syndrom (MDS) och akut myeloisk leukemi (AML).
16 patienter ingick i studien som pågick under fyra år innan den stängdes för utvärdering.
– Resultaten visade att våra NK-celler fungerade över all förväntan. Till saken hör också att vi utgick från patienter som inte svarade på någon annan behandling eller hade svarat till en början men sedan fått återfall.
Nio av patienterna i studien uppvisade objektiva svar på behandlingen, sex patienter uppnådde komplett remission. Dessa blev tillräckligt friska för att kunna genomgå botande stamcellstransplantation. I fem* av fallen skedde också detta, något som inte varit möjligt före NK-cellsbehandlingen.
– Tre av dessa patienter har nu överlevt mer än fem år, varav en till och med blivit förälder, berättar Hans-Gustaf Ljunggren.

Fler kan transplanteras
Protokollet som låg till grund för den framgångsrika studien utvecklades för åtta år sedan ihop med Kalle Malmberg och Andreas Björklund. Sedan dess har det hänt en hel del både vad gäller forskning och teknik.
– I den första studien använde vi oss av bulkpopulationer av NK-celler. Men vi anade redan då att det kanske bara var en liten del av NK-cellerna som var särskilt bra. Nu har vi tillsammans med Kalle Malmberg lyckats identifiera vilka celler som är särskilt bra på att döda tumörceller och kan både anrika och expandera dessa utanför kroppen.
I de kommande kliniska prövningarna ska forskargruppen ge högpotenta, expanderade cellprodukter till patienter med MDS och AML.
– Vår förhoppning är att dessa celler är än mer effektiva och att vi därigenom ska kunna knuffa ännu fler patienter in i remission, så att de kan transplanteras och i princip botas från sin cancer.

Vill rädda liv
På frågan om vad det är som driver honom blir svaret ”att göra nytta”.
– Jag började som grundforskare och med att kartlägga celler i laboratoriesystem. När jag flyttade till Huddinge flyttade systemen in i människan. Nu vill jag tillsammans med mina duktiga medarbetare försöka samla ihop all kunskap vi genererat under åren och ta den vidare till patienterna. Vår behandling räddar liv, men vi vill ju rädda fler liv. Framför allt vill vi bota patienter som drabbas av cancer för tidigt i livet, fastslår Hans-Gustaf Ljunggren.

_{*För den sjätte patienten fanns tyvärr ingen lämplig donator.}