Får patienter med svår cancersjukdom tillgång till palliativ vård även om de har en demens- eller psykosdiagnos? Den frågan ställer sig Peter Strang, onkolog vid Stockholms sjukhem och professor i palliativ medicin vid KI, som menar att en jämlik cancervård handlar om mer än bara kön och ålder.
Den specialiserade palliativa vården är väl utvecklad i Stockholms län. Mycket bygger på avancerad sjukvård i hemmet, ASIH, som innebär att patienterna får sina cancerbehandlingar på sjukhus men att ASIH tar hand om vissa praktiska moment som provtagningar, smärtlindring och infektionsbehandlingar. Dessutom finns slutenvårdsavdelningar på bland annat Stockholms sjukhem att ta till vid behov.
Men frågan är om alla medborgare har samma tillgång till palliativ cancervård? En viktig frågeställning som Peter Strang har riktat in sitt senaste forskningsprojekt på.
– När det gäller cancervård generellt finns studier som pekar på ojämlikheter mellan könen. Män tenderar till exempel till att behandlas med dyrare läkemedel för sin sjukdom. Jag vill studera om ojämlikheten även gäller vårdform under livets sista år och se om alla patienter har lika tillgång till specialiserad palliativ vård, oavsett cancertyp, kön eller ålder.
Studien är en registerstudie som sker med hjälp av Region Stockholms administrativa VAL-databaser där all vårdkonsumtion finns registrerad.
– Vår hypotes är att jämlik vård inte bara handlar om kön och ålder, utan också om andra faktorer. Får man tillgång till palliativ vård om man har svår cancer och samtidigt har en demensdiagnos? Eller om man samtidigt har en psykosdiagnos? Eller om man lider av uttalad samsjuklighet med till exempel lung- eller hjärtsjukdom? Regionens registerdata ger oss unika möjligheter att studera detta.
”Jag vill studera om ojämlikheten även gäller vårdform under livets sista år.”
Större medvetenhet
Peter Strang har under de gångna åren mött många multisjuka cancerpatienter inom ASIH där kombinationen av olika diagnoser gör att ett rutinmässigt omhändertagande inte alltid passar in.
– Om patienten har en psykosdiagnos kan det ibland vara problematiskt att ge vanliga läkemedel. Till exempel kan kortison, som lindrar många symtom, vara mindre lämpligt att kombinera med en psykossjukdom. Frågan är om dessa patienter ändå ges chansen att få en palliativ vård liknande den som patienter utan psykosdiagnos erbjuds?
Peter Strang hoppas att hans forskning ska leda till en större en medvetenhet om att vissa saker inom den palliativa cancervården inte är så jämlika som det kan se ut på pappret.
– Det behöver inte bero på något dåligt skäl. Men det är viktigt att sjukvården får upp ögonen för när palliativ vård av cancerpatienter måste ordnas lite annorlunda än vad standardprotokollet säger.
Ändrat synsätt
Vid millennieskiftet ändrade Världshälsoorganisationen, WHO, sin definition av palliativ vård. Från att ha haft ett prognostiskt tänk där palliativ vård sattes in utifrån hur lång tid personen hade kvar att leva, lades fokus på palliativt vårdbehov utan tidsramar.
– Idag sker palliativa insatser med fokus på livsförlängning utan störande symtom vilket innebär att palliativ vård kan sättas in tidigt i ett sjukdomsförlopp, parallellt med den cancerspecifika behandlingen. Dessutom har vården utvecklats, så idag kan en cancerpatient leva väldigt länge och med god kvalitet även med spridd sjukdom.
Tiden kan vara lång
Den patient som Peter Strang har följt längst inom den palliativa vården var en kvinna med bröstcancer som tidigt utvecklade spridd sjukdom.
– Jag förklarade att spridningen var i ett tidigt skede och att det fortfarande fanns mycket vi kunde göra för henne. Men kvinnan kände att hon måste passa på att göra allt hon drömde om och lade om sitt liv totalt, reste mycket, umgicks med barnen och gjorde mängder med spännande saker. Vi gav henne olika onkologiska behandlingar allt medan åren gick. Från den första metastasen tills kvinnan dog hann det gå 21 år. Det stod tidigt klart att hon hade en diagnos som så småningom skulle leda till hennes död, men tiden dit kan vara väldigt lång.