Bröstcancer

Cancerforskningen har räddat mitt liv

Publicerad 24 maj 2021
Text: Anette Bodinger Larsson Foto: Håkan Flank
– Jag har haft turen att vara född i en tid då cancer går att bekämpa på ett helt annat sätt än när min mamma växte upp, säger Annika Carlzon. Foto: Håkan Flank

– Jag har haft turen att vara född i en tid då cancer går att bekämpa på ett helt annat sätt än när min mamma växte upp. Forskningen har räddat mitt liv, säger Annika Carlzon, som bär på en ärftlig genförändring som ökar risken för att få bröst- och äggstockscancer.

Annika Carlzon var småbarnsmamma och mitt i livet, när hon en morgon kände en knöl i bröstet. En ovälkommen upptäckt som begravdes djupt ner i hennes medvetande.
– Ändå kände jag till faran; min mamma hade ju precis fått sitt andra cancerbesked. Men jag var i dåligt skick, sjukskriven för utmattningssyndrom och orkade inte med ännu en diagnos. Jag som brukar vara så klok. Men här tog det stopp, doktorn fick vänta.
Det dröjde några månader innan allt ställdes på sin spets. Annikas mamma hade smärtor i ryggen och skulle till Radiumhemmet för att undersöka om skelettmetastaser var det som orsakade problemen.
– Ju närmare mammas läkarbesök vi kom, desto mer stressad och orolig blev jag. En morgon bröt jag ihop och bad min man köra mig till sjukhuset. Knölen i bröstet, mammas återfall och allt runtomkring hade gjort mig desperat.
När Annika kom till akuten sa hon att det var magen som värkte.
– Det var min man som fick berättat att jag hade känt en knöl i bröstet. En lycklig slump mitt i allt elände var att doktorn som tog hand om mig på akuten var cancerläkare! Efter alla månader av ångest hade jag hamnat rätt och fick direkt en remiss till mammografin.

”Det pratas ofta om att forskningen är livsviktig. För mig och min familj är det inte bara fina ord, för oss är det på riktigt.”

Ärftlig gen
Undersökningen visade på en tumör i bröstet. Annika opererades, fick hormonbehandling och strålning. Samma höst drabbades Annikas mamma av en ny cancer, den här gången satt tumören i bukspottkörteln.
–Min mamma gick bort i februari året därpå.
För Annikas del var cancerbehandlingen lyckosam.
– Jag kände mig bra, gick på uppföljning varje halvår och lade sjukdomen mer eller mindre på hyllan. Efter fem år när det var dags för det sista uppföljningssamtalet berättade jag lite mer om min familj och om cancern som tagit både min mamma och två av hennes mostrar ifrån oss.
Samtalet ledde till en ärftlighetsutredning som visade att Annika bar på genförändringen BRCA2 som innebär en förhöjd risk att utveckla bröst- och äggstockscancer.
– Jag fick ett år på mig att fundera om jag ville gör ett förebyggande ingrepp och operera bort mina bröst och äggstockar. Men jag hade redan bestämt mig, jag var 47 år, hade två barn och tänkte att jag ändå snart skulle hamna i klimakteriet. Lika bra att ta bort skiten, det var verkligen så jag kände.
Och där kanske historien kunde ha slutat. Men fem år senare var cancern tillbaka, nu i form av metastaser i armhålan.
– Brösten är borta, äggstockarna är borta, ändå får jag cancer. Hur är det möjligt, frågade jag min doktor, jag har ju gjort allt för att inte få cancer igen? Hon sa ”Ja, du har gjort precis allt men troligen blev det en cancercell kvar efter första omgången och det är den som nu har spridit sig”. För mig innebar återfallet en ny operation, mer strålning, cellgifter och efterföljande hormonbehandling.

Tredje generationen
Till historien hör också Annikas dotter som för några år sedan valde att låta testa sig för ärftlig cancer. Beskedet blev att även hon bär på riskgenen och har därför gått på regelbundna kontroller sedan 25 års ålder. För fyra år sedan drabbades även hon av cancer i bröstet.
– Tack vare att min dotter ingick i ett kontrollprogram fångades hennes cancer i ett mycket tidigt stadium, innan den hunnit sprida sig.
Annika berättar att dottern självklart var ledsen när hon fick sitt cancerbesked men samtidigt väldigt lugn.
– Min dotter hade ju sett cancer på nära håll och följt både sin mormors och min resa med sjukdomen.

Forskningsframsteg
Annikas mamma levde bara sex år efter att ha blivit diagnostiserad med cancer. Hon dog 2002, men sedan dess har det hänt en hel del på forsknings- och behandlingsfronten.
– I mitt fall har det gått 20 år sedan jag fick mitt första cancerbesked. För min dotter finns ännu större möjligheter att få en lindrig resa med sin sjukdom. Det pratas ofta om att forskningen är livsviktig. För mig och min familj är det inte bara fina ord. För oss är det på riktigt.

Ge en gåva till Radiumhemmets Forskningsfonder och stöd livsviktig cancerforskning

Fyll i formuläret nedan så kontaktar vi dig inom kort. (OBS: Glöm inte att fylla i mailadress och/eller telefonnummer så att vi kan kontakta dig)

Jag vill bidra med(Obligatoriskt)

Mitt bidrag är(Obligatoriskt)