Etikettarkiv: Patient

Jag lever med spridd cancer men är fortfarande Lotta

Lotta Sterner drabbades för fem år sedan av spridd hudcancer. Foto: Gustav Anestam

– Det jag längtade mest efter var de små sakerna: stå vid hållplatsen och frysa när det regnar, åka till jobbet. Tack vare forskningen och alla nya behandlingar är jag tillbaka i den efterlängtade vardagen, säger Lotta Sterner som för fem år sedan drabbades av spridd hudcancer.

År 2017 var inget bra år för Lotta Sterner. Den sommaren fick hon besked om att de diffusa smärtor hon länge känt av berodde på MS.
– Sjukdomen, sa de, var i ett tidigt stadium och inte så allvarlig, Men ändå, hela min värld vändes upp och ner.
Några månader senare upptäckte hon en prick på armen.
– Jag tyckte den såg märklig ut, ringde vårdcentralen och fick en tid ganska omgående.
Och där kunde historien varit slut. Men pricken visade sig vara ett malignt melanom, den allvarligaste formen av hudcancer.
– I januari gjordes en ny operation då även lymfkörtlarna under armen togs bort. Sedan skulle det vara klart. Men några månader senare klickade det till i ryggen. Det gjorde jätteont, en slags kramp och det var svårt att förklara hur smärtan kändes. Jag var på akuten tre gånger, en gång fick jag recept mot urinvägsinfektion.

”Jag tyckte den såg märklig ut, ringde vårdcentralen och fick en tid ganska omgående.”

Spridd cancer
Det som skulle bidra till att lösa gåtan var den tidigare MS-diagnosen.
– Jag ringde min neurolog och frågade om det kunde vara ett skov. Nja, det trodde hon inte men eftersom jag ändå var bokad för återbesök fick jag komma lite tidigare.
Besöket resulterade i en röntgen och några dagar senare fick Lotta en kallelse till kliniken.
– Då förstår jag att det måste vara något hemskt. Och det var det, cancern hade spridit sig till skelettet. Min doktor hade redan kontaktat en onkolog som jag träffade bara några dagar senare. Där fick jag en målinriktad behandling och i kombination med värktabletter kände jag mig långsamt bättre. Jag fick även strålning för att krympa tumören och lindra smärtan.
Förutom sjukhusbesök och behandlingar upptog planering för barnens framtid stora delar av hennes vakna tid.
– Jag ville vara säker på att mina flickor skulle få det bra utan mig, och planerade hela Mollys student tillsammans med min svägerska eftersom jag inte visste om jag skulle finnas kvar. Men tack vare forskningen fick jag fixa hela mottagningen själv!

Immunterapi
Behandlingen fungerade över sommarmånaderna. Men i oktober kom ett nytt klick, den här gången i höften.
– Sedan dröjde det bara två dagar innan smärtan kom. Det blev ett nytt besök hos onkologen och även en ny behandling, immunterapi, som visade sig fungera!
Behandlingen håller cancern i schack och följs upp med regelbundna kontroller. Men förra sommaren visade kontrollröntgen en skugga på bukspottkörteln.
– Ett sådant besked gör att allt bara sköljer över en, oron slår till med full kraft, berättar Lotta.

”Jag lever med cancer men också med stor tacksamhet över att forskningen finns.”

Opererades
Trots flera efterföljande röntgenundersökningar kunde läkarna inte avgöra om skuggan på bukspottkörteln var en tumör eller något annat. Beslutet blev operation.
– All information jag fick inför ingreppet var riktat till ”dig som har cancer i bukspottkörteln”. Jag visste att den prognosen tillhör de sämsta men tröstade mig med att mina barn hunnit bli lite äldre. Nu visste jag att de skulle klara sig utan mig.
Operationen som Lotta stod inför var omfattande.
– Jag hanterade detta som jag gjorde med mitt första cancerbesked, undvek att googla. Och det var nog tur, då hade jag inte vågat lägga mig på operationsbordet.
Lotta opererades den 25 juli i fjol, i september skulle svaret komma.
– Under månaderna däremellan mådde jag hemskt dåligt. Men jag var en duktig patient och började vicka på tårna redan när jag vaknade ur narkosen, eftersom jag läst i pappren att det skulle vara bra.
Den åttonde september var hon tillbaka på mottagningen.
– Jag hade en lista med frågor i handen, var beredd på det värsta. Och så kom jag dit och fick besked om att det inte var cancer utan en inflammation. Min spontana reaktion blev ”Va! Ett liv till, igen?”.

Tacksam
I stället för det fruktade cancerbeskedet gavs Lotta ordinationen champagne.
– Läkaren och kontaktsjuksköterskan var nästan lika glada som jag, det var sällan de fick leverera så goda nyheter. Jag kände till en början att jag gått igenom den extremt jobbiga operationen i onödan. Men nu har jag landat i att inflammationen kan ha orsakats av immunterapin. Utan immunterapi, kanske ingen inflammation men heller inget liv. Då får operationen ingå i paketet, att jag fått en medicin som faktiskt fungerar, resonerar Lotta.
Idag är hon tillbaka i vardagen och sitt arbete som frisör. Pensionssparandet fortsätter hon med, även om planerna inte sträcker sig alltför långt fram.
– Jag lever med cancer men också med stor tacksamhet över att forskningen finns. Det tänker jag lite på varje dag. Men jag vill inte bli min sjukdom, jag är fortfarande Lotta.

Cancerforskningen har betytt allt

Till hösten har det gått tre år sedan Ragnhild Franzén började sin behandling. Efter den inledande chocken löper livet på i stort sett som vanligt.
Till hösten har det gått tre år sedan Ragnhild Franzén började sin behandling. Efter den inledande chocken löper livet på i stort sett som vanligt.

För snart tre år sedan fick Ragnhild Franzén diagnosen spridd lungcancer. Det blev början på en resa som gått från oklarheter, chock och förtvivlan till hopp och framtidstro.
– Jag känner inte längre att döden nafsar mig i hasorna, för mig har forskningen betytt allt.

Lungcancer har historiskt sett varit nära sammankopplad med rökning. Det gjorde att tanken på cancer var långt borta när Ragnhild Franzén sökte vård för att få hjälp med en envis hosta.
– Första gången blev beskedet att hostan berodde på den blodtrycksmedicin jag ätit i flera år.
Men hostandet fortsatte trots ny medicin, efter ett par månader sökte hon åter hjälp.
– Till slut kunde jag inte säga en hel mening utan att hosta och mina närstående mer eller mindre tvingade mig till vårdcentralen. Där mötte jag en läkare som tog mig på allvar, inledde en utredning och beställde lungröntgen.
Efter det fick Ragnhild besked om att hon hade fläckar på vänster lunga och att man skulle göra fler undersökningar. Tankarna på cancer var fortfarande långt borta.
– Jag förträngde sjukdomen, tog en massa prover men tog inte in att hostan kunde bero på något allvarligt.

Lungcancer
Den inbokade sommarsemestern genomfördes som planerat och vid hemkomsten fick Ragnhild besked om att hon visserligen hade lungcancer, men att den gick att operera.
– Puh, tänkte jag, den går att göra något åt! Det kändes inte som att jag fått något livshotande, en cytostatikakur skulle krympa tumören inför operationen och sedan skulle allt vara över. Men när jag kom till sjukhuset för min andra cellgiftsomgång sa läkaren att behandlingen skulle avbrytas. Jag förstod ingenting, jag skulle ju opereras och bli bra? Svaret från läkaren blev att sjukdomen hade spridit sig till skelettet, det hade man vetat i tre månader.
Men Ragnhild hade inte vetat, kanske på grund av att det var en sommarvikarie hon mött de första gångerna.
– Nu kom chocken på allvar, jag hade cancer och skulle dö! Allt rasade och jag, och min dotter som var med mig, vacklade ut ur rummet.

”Min nya läkare öppnade en helt ny horisont och gav mig både empati, medmänsklighet och en tro på framtiden.”

Ny läkare
Vid ett telefonsamtal med lungläkaren någon dag senare fick Ragnhild veta att hon hade EGFR-mutationen icke-småcellig adenocarcinom i fjärde stadiet, vilket innebar palliativ vård, vård i livets slutskede. Hon fick också besked om att det fanns ett läkemedel, som dock hade mycket biverkningar och troligen bara skulle hjälpa i ett år. Därefter fanns ytterligare en medicin att ta till, sedan skulle det vara slut.
– Jag var ganska deppig men hade i alla fall energi nog för att be om att få träffa en onkolog.
Mötet med den nya läkaren blev en vändpunkt, det som tidigare varit nattsvart ersattes av hopp.
– Jag blev mottagen med värme och fick veta att det fanns patienter som levt i fem år på den målstyrda behandling jag skulle börja med, att det sedan fanns ytterligare ett bra läkemedel och att uppemot 2 000 andra var på gång att godkännas. Min nya läkare öppnade en helt ny horisont och gav mig både empati, medmänsklighet och en tro på framtiden.

Tre år
Till hösten har det gått tre år sedan Ragnhild började sin behandling. Efter den inledande chocken löper livet på i stort sett som vanligt. Hon står fortfarande på den första medicinen, biverkningarna har varit få och cancern har krympt till ett minimum. De dagliga doppen i Riddarfjärden är åter rutin och hon har även engagerat sig i Lungcancerpodden för att med hjälp av sin historia kunna hjälpa andra i liknande situation.
– Jag känner inte längre att döden nafsar mig i hasorna. Livet rullar på, med den skillnaden att jag tar en tablett om dagen och går på regelbundna kontroller. För mig har forskningen betytt allt.

Izabela kunde fullfölja graviditeten

Izabela Grape har drabbats av bröstcancer två gånger. Tack vare behandlingen kunde hon fullfölja sin  graviditet och få sitt barn.
Izabela Grape har drabbats av bröstcancer två gånger. Tack vare behandlingen kunde hon fullfölja sin
graviditet och få sitt barn.
För cancerpatienter gör forskningen skillnad varje dag. Viktiga forskningsgenombrott gör att allt fler cancerpatienter kan leva längre med sin diagnos. För Izabela Grape, som drabbats av bröstcancer två gånger, gjorde behandlingen den andra gången att hon kunde fullfölja sin graviditet och få sitt barn.

– Jag fick min första bröstcancerdiagnos 2006 och behandlades då framgångsrikt med strålning, cellgifter och läkemedel. När jag väntade mitt tredje barn insjuknade jag på nytt. Onkologen upptäckte en knöl i mitt bröst i samband med en rutinkontroll i vecka tjugofyra, säger Izabela Grape som är ordförande i Bröstcancerföreningen Amazona.

Kunde fullfölja graviditeten
Tack vare cancerforskningens framsteg kunde hon fullfölja graviditeten och så småningom föda ett friskt barn. Under graviditeten behandlades Izabela Grape med cellgifter som inte påverkade fostret. Först efter förlossningen fick hon Herceptin eftersom denna medicin påverkar foster.
– Att jag kunde fullfölja graviditeten var ett direkt resultat av den viktiga cancerforskning som bedrivs. Det var cellgifter som gjorde att tumören krympte för att jag skulle kunna bekämpa cancern i samband med att jag insjuknade för andra gången. Det är jag väldigt tacksam för, säger Izabela Grape.

Antihormonell behandling
Idag är hon frisk, men tar fortfarande antihormonella läkemedel och går på läkarkontroller en gång per år. Izabela Grape är också noga med att ta hand om sig själv med kost, motion och tillräckligt med sömn.
– Tack vare Amazona är jag medveten om biverkningarna av antihormonell behandling och jag har lärt mig att kunna hantera detta.
I framtiden hoppas hon att man via cancerforskningen lyckas identifiera de kvinnor som löper högst risk att drabbas av bröstcancer på ett så tidigt stadium som möjligt.

Följer cancerforskningen
– Via Amazona har jag kontakt med många kvinnor som har en relativt god livskvalitet trots sin bröstcancerdiagnos, ofta tack vare den nya generationens immunterapibehandlingar som gjort stor skillnad för många bröstcancerpatienter. I Amazona följer vi noga forskningens framsteg, förmedlar deltagare till kliniska studier och bjuder in forskare som föreläser om sina studier. För mig och många andra som haft bröstcancer känns det viktigt att följa och stötta den viktiga forskning som bedrivs, avslutar Izabela Grape.