Cancerforskningen har betytt allt

För snart tre år sedan fick Ragnhild Franzén diagnosen spridd lungcancer. Det blev början på en resa som gått från oklarheter, chock och förtvivlan till hopp och framtidstro.
– Jag känner inte längre att döden nafsar mig i hasorna, för mig har forskningen betytt allt.

Lungcancer har historiskt sett varit nära sammankopplad med rökning. Det gjorde att tanken på cancer var långt borta när Ragnhild Franzén sökte vård för att få hjälp med en envis hosta.
– Första gången blev beskedet att hostan berodde på den blodtrycksmedicin jag ätit i flera år.
Men hostandet fortsatte trots ny medicin, efter ett par månader sökte hon åter hjälp.
– Till slut kunde jag inte säga en hel mening utan att hosta och mina närstående mer eller mindre tvingade mig till vårdcentralen. Där mötte jag en läkare som tog mig på allvar, inledde en utredning och beställde lungröntgen.
Efter det fick Ragnhild besked om att hon hade fläckar på vänster lunga och att man skulle göra fler undersökningar. Tankarna på cancer var fortfarande långt borta.
– Jag förträngde sjukdomen, tog en massa prover men tog inte in att hostan kunde bero på något allvarligt.

Lungcancer
Den inbokade sommarsemestern genomfördes som planerat och vid hemkomsten fick Ragnhild besked om att hon visserligen hade lungcancer, men att den gick att operera.
– Puh, tänkte jag, den går att göra något åt! Det kändes inte som att jag fått något livshotande, en cytostatikakur skulle krympa tumören inför operationen och sedan skulle allt vara över. Men när jag kom till sjukhuset för min andra cellgiftsomgång sa läkaren att behandlingen skulle avbrytas. Jag förstod ingenting, jag skulle ju opereras och bli bra? Svaret från läkaren blev att sjukdomen hade spridit sig till skelettet, det hade man vetat i tre månader.
Men Ragnhild hade inte vetat, kanske på grund av att det var en sommarvikarie hon mött de första gångerna.
– Nu kom chocken på allvar, jag hade cancer och skulle dö! Allt rasade och jag, och min dotter som var med mig, vacklade ut ur rummet.

”Min nya läkare öppnade en helt ny horisont och gav mig både empati, medmänsklighet och en tro på framtiden.”

Ny läkare
Vid ett telefonsamtal med lungläkaren någon dag senare fick Ragnhild veta att hon hade EGFR-mutationen icke-småcellig adenocarcinom i fjärde stadiet, vilket innebar palliativ vård, vård i livets slutskede. Hon fick också besked om att det fanns ett läkemedel, som dock hade mycket biverkningar och troligen bara skulle hjälpa i ett år. Därefter fanns ytterligare en medicin att ta till, sedan skulle det vara slut.
– Jag var ganska deppig men hade i alla fall energi nog för att be om att få träffa en onkolog.
Mötet med den nya läkaren blev en vändpunkt, det som tidigare varit nattsvart ersattes av hopp.
– Jag blev mottagen med värme och fick veta att det fanns patienter som levt i fem år på den målstyrda behandling jag skulle börja med, att det sedan fanns ytterligare ett bra läkemedel och att uppemot 2 000 andra var på gång att godkännas. Min nya läkare öppnade en helt ny horisont och gav mig både empati, medmänsklighet och en tro på framtiden.

Tre år
Till hösten har det gått tre år sedan Ragnhild började sin behandling. Efter den inledande chocken löper livet på i stort sett som vanligt. Hon står fortfarande på den första medicinen, biverkningarna har varit få och cancern har krympt till ett minimum. De dagliga doppen i Riddarfjärden är åter rutin och hon har även engagerat sig i Lungcancerpodden för att med hjälp av sin historia kunna hjälpa andra i liknande situation.
– Jag känner inte längre att döden nafsar mig i hasorna. Livet rullar på, med den skillnaden att jag tar en tablett om dagen och går på regelbundna kontroller. För mig har forskningen betytt allt.