Jag lever med spridd cancer men är fortfarande Lotta

– Det jag längtade mest efter var de små sakerna: stå vid hållplatsen och frysa när det regnar, åka till jobbet. Tack vare forskningen och alla nya behandlingar är jag tillbaka i den efterlängtade vardagen, säger Lotta Sterner som för fem år sedan drabbades av spridd hudcancer.

År 2017 var inget bra år för Lotta Sterner. Den sommaren fick hon besked om att de diffusa smärtor hon länge känt av berodde på MS.
– Sjukdomen, sa de, var i ett tidigt stadium och inte så allvarlig, Men ändå, hela min värld vändes upp och ner.
Några månader senare upptäckte hon en prick på armen.
– Jag tyckte den såg märklig ut, ringde vårdcentralen och fick en tid ganska omgående.
Och där kunde historien varit slut. Men pricken visade sig vara ett malignt melanom, den allvarligaste formen av hudcancer.
– I januari gjordes en ny operation då även lymfkörtlarna under armen togs bort. Sedan skulle det vara klart. Men några månader senare klickade det till i ryggen. Det gjorde jätteont, en slags kramp och det var svårt att förklara hur smärtan kändes. Jag var på akuten tre gånger, en gång fick jag recept mot urinvägsinfektion.

”Jag tyckte den såg märklig ut, ringde vårdcentralen och fick en tid ganska omgående.”

Spridd cancer
Det som skulle bidra till att lösa gåtan var den tidigare MS-diagnosen.
– Jag ringde min neurolog och frågade om det kunde vara ett skov. Nja, det trodde hon inte men eftersom jag ändå var bokad för återbesök fick jag komma lite tidigare.
Besöket resulterade i en röntgen och några dagar senare fick Lotta en kallelse till kliniken.
– Då förstår jag att det måste vara något hemskt. Och det var det, cancern hade spridit sig till skelettet. Min doktor hade redan kontaktat en onkolog som jag träffade bara några dagar senare. Där fick jag en målinriktad behandling och i kombination med värktabletter kände jag mig långsamt bättre. Jag fick även strålning för att krympa tumören och lindra smärtan.
Förutom sjukhusbesök och behandlingar upptog planering för barnens framtid stora delar av hennes vakna tid.
– Jag ville vara säker på att mina flickor skulle få det bra utan mig, och planerade hela Mollys student tillsammans med min svägerska eftersom jag inte visste om jag skulle finnas kvar. Men tack vare forskningen fick jag fixa hela mottagningen själv!

Immunterapi
Behandlingen fungerade över sommarmånaderna. Men i oktober kom ett nytt klick, den här gången i höften.
– Sedan dröjde det bara två dagar innan smärtan kom. Det blev ett nytt besök hos onkologen och även en ny behandling, immunterapi, som visade sig fungera!
Behandlingen håller cancern i schack och följs upp med regelbundna kontroller. Men förra sommaren visade kontrollröntgen en skugga på bukspottkörteln.
– Ett sådant besked gör att allt bara sköljer över en, oron slår till med full kraft, berättar Lotta.

”Jag lever med cancer men också med stor tacksamhet över att forskningen finns.”

Opererades
Trots flera efterföljande röntgenundersökningar kunde läkarna inte avgöra om skuggan på bukspottkörteln var en tumör eller något annat. Beslutet blev operation.
– All information jag fick inför ingreppet var riktat till ”dig som har cancer i bukspottkörteln”. Jag visste att den prognosen tillhör de sämsta men tröstade mig med att mina barn hunnit bli lite äldre. Nu visste jag att de skulle klara sig utan mig.
Operationen som Lotta stod inför var omfattande.
– Jag hanterade detta som jag gjorde med mitt första cancerbesked, undvek att googla. Och det var nog tur, då hade jag inte vågat lägga mig på operationsbordet.
Lotta opererades den 25 juli i fjol, i september skulle svaret komma.
– Under månaderna däremellan mådde jag hemskt dåligt. Men jag var en duktig patient och började vicka på tårna redan när jag vaknade ur narkosen, eftersom jag läst i pappren att det skulle vara bra.
Den åttonde september var hon tillbaka på mottagningen.
– Jag hade en lista med frågor i handen, var beredd på det värsta. Och så kom jag dit och fick besked om att det inte var cancer utan en inflammation. Min spontana reaktion blev ”Va! Ett liv till, igen?”.

Tacksam
I stället för det fruktade cancerbeskedet gavs Lotta ordinationen champagne.
– Läkaren och kontaktsjuksköterskan var nästan lika glada som jag, det var sällan de fick leverera så goda nyheter. Jag kände till en början att jag gått igenom den extremt jobbiga operationen i onödan. Men nu har jag landat i att inflammationen kan ha orsakats av immunterapin. Utan immunterapi, kanske ingen inflammation men heller inget liv. Då får operationen ingå i paketet, att jag fått en medicin som faktiskt fungerar, resonerar Lotta.
Idag är hon tillbaka i vardagen och sitt arbete som frisör. Pensionssparandet fortsätter hon med, även om planerna inte sträcker sig alltför långt fram.
– Jag lever med cancer men också med stor tacksamhet över att forskningen finns. Det tänker jag lite på varje dag. Men jag vill inte bli min sjukdom, jag är fortfarande Lotta.