Cancerforskning – de små stegens revolution

– Cancerforskning är verkligen de små stegens revolution; ett preparat bromsar lite, ett annat något mer och ett tredje ytterligare en bit. När allt läggs ihop har man kanske uppnått en enorm uppbromsning av tumör­tillväxt under väldigt lång tid, säger Sten Nilsson, överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och professor emeritus vid Karolinska Institutet.

Sten Nilsson tog sina första steg mot det som skulle utvecklas till en lång forskarkarriär inom cancerområdet i mitten av 1970-talet. Det som drivit honom i alla år, och som varit avgörande för att karriären blivit så lång, är att forskningen hela tiden varit translationell.
– Laboratoriet och vetenskapen är en viktig del av tjusningen med mitt jobb, men kopplingen till kliniken har alltid varit det centrala.
Sedan mitten av 1980-talet har Sten Nilsson arbetat som onkolog, först på Akademiska sjukhuset i Uppsala och sedan 1998 på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. De gångna åren har präglats av stora forskningsframsteg inom cancerterapiområdet, en utveckling som varit livsavgörande för många patienter.
– Då hade vi inte ens vettiga cytostatika. Idag har vi förutom ett brett utbud av cellgifter, moderna stråltekniker och avancerad kirurgi både immun- och målstyrda terapier i vår behandlingsarsenal. Skillnaden mot förr är sanslöst stor.

Nu och då
Sten Nilsson som arbetat mycket med prostatacancer berättar att han i början av sin karriär lärde sig att rita dosområdet på smörpapper.
– Vi hade en böjlig linjal som lades runt patienten i syfte att få konturen över bäckenet, röntgenbilder togs framifrån och från sidan och efter det ritade vi in skelettet på papper. En räknesticka användes för att räkna ut de rätta proportionerna och med det som bas fick sjukhusfysiker räkna ut strålfälten. Detta låter som stenåldern, men handlar faktiskt om bara några decennier tillbaks i tiden. Forskningen har tagit oss en bra bit på väg, men arbetet fortsätter med oförminskad kraft.

”Prostatacancer är en botbar sjukdom så länge den är lokaliserad till prostatakörteln.”

Spridd prostatacancer
För Sten Nilsson och hans forskargrupp handlar det arbetet huvudsakligen om nya behandlingskoncept för spridd prostatacancer. Det övergripande målet är att utveckla effektivare behandlingsmetoder och prediktiva instrument för att bättre selektera rätt behandling för den enskilde patienten.
– Prostatacancer är en botbar sjukdom så länge den är lokaliserad till prostatakörteln, men när den spritt sig till skelettet ändrar sjukdomen karaktär och blir mer aggressiv och svårbehandlad. Vi vet från våra tidigare studier att en effektfull behandling av skelettmetastaserna påtagligt kan bromsa sjukdomsförlopp och därmed också förlänga överlevnad.

Ny molekyl
Med stöd av Radiumhemmets Forskningsfonder har Nilssons forskargrupp under senare år arbetat med en helt ny molekyl, ODX, som konstruerats av forsknings- och KI-kollegan Anders R. Holmberg.
– Vi har genomfört prekliniska försök i vårt forskningslaboratorium inför den kliniska utvärderingen. Det har visat sig att ODX, som ges intravenöst i form av dropp, tas upp effektivt i skelettmetastaser där den anrikas och avdödar tumörcellerna. ODX hämmar dessutom den skelettnedbrytande process som är så utmärkande för prostatacancer.
En uppföljande Fas II-studie har visat att preparatet kan bromsa sjukdomsförloppet och få tumörbördan i skelettet att minska. För att kunna fortsätta att ge ODX till patienter behövs nu en större Fas III-studie genomföras.

Sidospåret multipelt myelom
– Det vi ”snubblat” över den allra senaste tiden är att ODX också kraftfullt avdödar tumörceller från multipelt myelom. Den sjukdomen liknar i mångt och mycket prostatacancer, med nedbrytande process i skelettet. I jämförelse med prostatacancerceller är den tumörcellsdödande effekten av ODX nära tio gånger högre.
Sten Nilsson berättar att många av de läkemedel som används och är under utveckling vid multipelt myelom har uttalade bieffekter och inget är botande. Det finns därför ett stort behov av nya effektiva läkemedel, framför allt sådana med unik verkningsmekanism och få bieffekter.
– Möjligheten att gå vidare med en första klinisk ODX-studie på patienter med multipelt myelom bör kunna underlättas av att vi redan har genomfört två omfattande kliniska studier med ODX vid prostatacancer och att vi från dessa med säkerhet vet att preparatet är väl tolererbart. Det har inte heller någon negativ inverkan på benmärgens funktion, som ju ofta är nedsatt vid multipelt myelom. Därför ser vi med förhoppning fram emot fortsatt utveckling inom huvudspåret prostatacancer och, förstås, det spännande nya sidospåret multipelt myelom.