Snabb behandlingsutveckling vid spridd prostatacancer

Prostatacancer är med 10 000 nya fall årligen den vanligaste cancerformen i Sverige.
I många fall är tumören beskedlig och behöver inte behandlas, utan bara kontrolleras. När det gäller spridd sjukdom har forskningen lett till nya behandlingar som bidragit till kraftigt förbättrad livskvalitet för dessa patienter.
Charles Huggins beskrev redan i början på 1940-talet att både kastration och behandling med östrogen kunde bromsa prostatacancer. För detta belönades han 1966 med Nobelpriset. Elva år senare gick priset till Roger C. L. Guillemin och Andrew Schally för upptäckten av Gonadotropinfrisättande hormon (GnRH) som innebar att kastrationsbehandling kunde ges i form av injektionsbehandling. Därefter har det tillkommit behandlingar med antiandrogen och så kallad GnRH-antagonist. Alla dessa hormonellt aktiva behandlingar är idag gängse terapi och hjälper på olika sätt till att undanhålla prostatacancern dess naturliga ”bränsle”, testosteron.

Bromsa sjukdomen
Idag får merparten av alla patienterna en behandling som bromsar sjukdomen och lindrar symtomen. Problemet är att hormonell behandling som regel börjar svikta efter en tid. Sjukdomen har då blivit vad man kallar kastrationsresistent, vilket innebär att den bara delvis svarar på den hormonella behandlingen och därför behöver kompletteras med annan medicin. Det är inom detta område som den intensivaste behandlingsutvecklingen nu sker.
Det första preparatet som visade sig kunna bromsa och bidra till en förlängd överlevnad var cellgiftet docetaxel, som idag är en av golden standards som tillägg till gängse hormonell behandling. 2010 godkändes läkemedlet sipuleucel-T i USA, ett immunbaserat preparat som hjälper till att bromsa sjukdomen. Detta preparat finns ännu inte tillgängligt i Europa. Samma år godkändes också cabazitaxel, ett cellgift som är nära besläktat med docetaxel.

Snabb utveckling
Därefter har utvecklingen gått snabbt. 2011 godkändes abirateron, ett läkemedel som bromsar prostatacancern genom att sätta stopp för cellens egenproduktion (”lönnproduktion”) av sitt bränsle, androgen. Året därefter godkändes enzalutamid för behandling av kastrationsresistent prostatacancer. Både abirateron och enzalutamid tillhör gruppen nya hormonellt aktiva läkemedel.
2013 är en annan milstolpe i behandlingsutvecklingen, då radium-223-diklorid godkändes. Detta läkemedel söker upp prostatacancerns metastaser i skelettet och avger där en lokal strålbehandlingseffekt. Läkemedlet är att liknas vid målsökande strålbehandling. Behandlingen bromsar sjukdomen på ett effektivt sätt utan nämnvärda biverkningar. Läkemedlet bidrar därför till förbättrad livskvalitet.
Preparatet har utvecklats i Oslo, men Sten Nilsson, överläkare och professor vid Karolinska Institutet var den som först injicerade denna substans på en patient med prostatacancer. Han har också, med hjälp av Radiumhemmets forskningsfonder, varit delaktig i utvecklingen av läkemedlet.
Hans forskningsgrupp utvecklar nu, återigen med stöd från Radiumhemmets forskningsfonder, ett helt nytt läkemedel, OsteoDex, som ska hämma skelett- och mjukdelsmetastaser.